Jag kommer hem. Yes ni läste rätt, jag har bestämt mig för att lämna College och London för att bege mig hem till Sverige igen. Detta är verkligen en utav många grejer jag aldrig trodde skulle hända, jag var så säker på London. Så säker på BIMM, utan att egentligen veta något om utbildningen eller skolan i sig. Det visade sig att man inte alls fick sånglektioner, vilket i princip alla Svenskar som ansökt trott. Man fick inte alls någon personlig utbildning, utan man fick sitta i klasser om 17-18 personer och på de flesta lektionerna fick man ej chansen att sjunga/work-shopa då. Trist. Jag var hundra procent säker på att utbildningen skulle ha hög standard, och att alla som blev antagna hade någon form av talang. Dessvärre, större delar av skolan (nu menar jag i alla fall Vocals) är fylld med personer som inte har den talangen som jag trodde folk skulle ha. Nu vill jag inte vara den som säger att någon är sämre än någon annan, då alla är bra på sina egna och olika sätt. Men det drog en tillbaka lite om man hört någon som inte är speciellt bra på att sjunga. Om dom kom in.. Hur kom då jag in? Var det inga som sökte och de fick släppa in alla? Detta kan man fundera på, hm... Men, jag tror personligen att allt har och göra med pengar. Tyvärr så är BIMM LONDON en otrolight pengakåt skola. Är i alla fall otroligt besviken på utbildningen, skolans ledning och allt annat. Älskar London, ingen tvivel på det. Älskar mina vänner här, och herre jösses vad jag kommer sakna människor. Har folk från hela världen, Norge, Irland, Italen, Frankrike, Tyskland och ännu mer ställen. Hur ska jag träffa dom igen? Finns ju mycket positiva saker här, utöver allt det negativa. Men tyvärr så vinner de negativa i detta fallet. Men skall jag vara ärlig, jag är rätt glad över valet ändå. Trött på pasta, vill ha mammas lasagne. Saknar min säng, min familj och vänner. 17 dagar kvar i London. Känns bisarrt.